Där finns vår hemlighet

Låg i en mjuk säng och log. Jag var oensam. Knäpptyst, hörde mitt eget hjärta slå. Hörde hans hjärta slå. Efter någon sekund får jag en rygg vänd emot mig. Besvikelse, förstörelse av den vackra stunden. Jag somnade inte med ett leende på läpparna.

Det är duvor utanför fönstret. Solen gör ont i ögonen. Känner hur någon håller om mig. Då log jag igen och somnade om.
Oensam, är ett fint ord det.

Kvällens sista cigarett

Ligger sömnlös och tittar. Ler och tittar, låter blicken undersöka personen som ligger brevid mig och gör mig så glad. Om jag ändå bara kunde spara den där känslan och ta fram den när jag känner mig ensam. Det kan man ju inte. Tyvärr.

Best friends

Tre tjejer sitter i ett rökmoln på en bänk i Sundbyberg.
"De mest misslyckade, men mest lyckade".
Problem, problem och mer problem. Att vi alltid råkar ut för det. Ändå var det en av de lyckligaste stunderna i mitt liv, även fast vi satt där. Alla tre, med endast problem i huvudet. Det är äkta vänskap. Inte ha problem. Utan att kunna sitta lycklig när man har all skit i världen i huvudet. För man har två riktiga vänner brevid sig.
Att man inte är ensam.

In love

Sitter ihopkurad i en grå tjocktröja. Den kommer slängas i tvätten vilken dag som helst nu. Då försvinner doften av Brighton och den där killparfymen. Jag funderar över hur många olika killparfymer den kommer lukta i framtiden. Men jag hoppas att det bara är en parfym. En viss kille.

Vissa tänker vad har hänt. Hur hände det. Hur fick hon känslor. Och bara så alla vet undrar jag det med. Jag känner mig som ett enda stort frågetecken som går runt i en parfymluktande tjocktröja.

The Alcohol Diary

Mina knän sved, efter fallet i backen. Satt och lutate mig emot en stenpelare i mörkret. Senast jag satt lutat mot den där stenpelaren var jag inte själv. Jag hade fjärilar i magen och log.
Men jag var ensam nu.

En vän kom fram till mig och pratade. Jag berättade om hur ont det gjorde. Inte värken i knäna. Utan värken i hela mig. Hon tog min hand och sa jag hoppas verkligen att de funkar nu Elin. Du behöver det och du är värd det mer än någon annan person.

Jag blev rörd. Tårarna rann ner för mina kinder. Det var lycka. Oavsätt om allt går åt helvete så har jag en rikigt vän. Tack.

Cigarette Smoker Fiona

Att ligga på sängeen med ipodhörlurarna förhårt intrycka i öronen tillsammans med hög musik. Ett lönlöst försök att slippa höra hjärtat. Varför?

Jo för hjärtrytmen känns i hela kroppen. Oavsätt hur mycket jag önskar att slippa känna det. Nu menar jag inga dödstankar om att få hjärtat att sluta slå. Men att få det sluta slå för fel personer.
Men det lär aldrig gå.

Asfaltsblomma

Jag har aldrig riktigt trott.
Kanske haft förhoppningar.
Varje gång klockan 22.22, 11.11, eller 00.00 önskar jag att få en viss person. Det har jag gjort sen 10 års åldern. Det är att önska.

Att önskan aldrig har slagit in är antingen bevis på ofungerande önskningar. Eller att chansen blir större att önskan slår in när det är 100% rätt person. Då borde det fungera tycker man, eller är det också en sådan kass vanlig förhoppning?

Your fractured life

En söt kille i hissen frågade hur jag mådde. Jag bröt ihop. Sprang ut ur hissen, på fel våning. Suddiga gula väggar överallt i blandning med fula bruna dörrar. När jag kände doften av lägenheten på våning tre blev jag lugn. Satte mig i mitt fönster och stirrade tomt ut över Sundbybergs natten.

Jag saknar, jag ångrar, jag ber, jag gråter och jag ler.
Det är för mycket för mig och mina beniga handleder.
Imorgon ska jag klippa mig, förändra mig och hoppas på det bästa.

I miss you

Jag kommer sakna någon fruktansvärt mycket. Inte kunna prata i telefon på två veckor och inte kunna träffas först skolan börjar igen. Jag känner känslan i magen nu. Fjärilar, olyckliga kärleksfjärillar. Tänk hur det kommer kännas om några veckor då.
Utdöda kärleksfjärlillar i hela magen.

You're a lucky man

På en delfinmönstrad barnhanduk kände jag något i magen.
Det börjar bli bättre, hårda och hatiska dagar börjar dra sig förbi.
Jag lär mig. Jag lär mig att se och kanske kunna förhindra saker och ting i framtiden. Igår kväll vid den här tiden satt jag ihopkurad i min datastol och grät till Coldplay låtar.

Idag satt jag på en delfinmönstrad handuk i kristineberg och log.

Homeless in my own home

Ansiktet är stelt efter förmånga salta tårar.
Kroppen är paralyserad efter förmånga tankar.
Händerna är konstigt nog det enda som lever.

Jag skriver. Skriver bort tankarna, känslorna, kärleken och hatet. Jag skulle kunna skriva bort ett helt liv om det vore så. Men det jag. Att skriva.

I miss you

"kan inte nås förtillfället, försök senare"..
Det var tredje gången nu jag slog nummret, jag visste att han inte skulle svara eftersom mobilen var avslagen. Jag vet varför jag fortsätter ringa. Jag saknar honom.

Även fast jag bara får höra den där tantens röst som säger försök senare är det bättre än ingeting. Det är bättre än en klump av saknad och ånger i magen iallafall.

Saknar.

All theese people drinking lovers spit

Skulle precis slå in en fin persons telefonnummer då det ringer. Jag svarar. Att jag inte skulle ha svarat insåg jag senare. Tårarna började vackert rinna nerför kinderna, men det övergick sedan till blött forsande. Underläppen darrade, hulkande satt jag och grät på en jävla sten. Allting släppte på en gång.

På tisdag sitter jag på ett flygplan tillsammans med min bäste vän. När jag går av planet är jag fri i hjärtat och i hjärnan. England.

I can carry your heart, but not your bag.

En resväska, halva garderoben på golvet och iväg ska man igen.
När jag var liten älskade jag att packa, skrev listor, prickade av och vek kläderna i fina högar. Men nu är jag sedan 8 år tillbaka ett skiljsmässobarn, ett sådant barn som bor varannan vecka. Vilket betyder att jag måste packa en ny väska minst 52 gånger per år.
Jag har tröttnat. Rejält.

Som skillsmässobarn har jag också alltid haft det positiva att när man tröttnar på mamma går man till pappa. Brukar tajma ganska bra efter en vecka. Men nu när det är sommartider är det 3 veckor här, sen där. Vilket bryter ner mig långsamt. Därav anledningen att jag flyr till Gävle imorgon och till England nästa vecka själv. Bye

The funeral

Ett glas av vattenmelon vodka blandat med fruksoda höll jag hårt i handen. Drack mer testomer vi pratade. Hans leende, små blyga ord och gemenskapen kvävde i halsen.

Hela tiden tänkte jag på den nya kärleken, allt jag kunde förstört om jag stått kvar där i fullmånen i en trädgård tillsammans med honom. Chockad över mig själv. Hur vuxet jag tänkte för engångs skull.

Vi pratade i särket en timma, känslan i magen, den pirrande känslan som jag längtat efter så många gånger när jag inte haft honom nära. Fast jag stod imot känslan och varenda partilkel i min kropp som bara vill krama honom. Jag gick till bussen, klarade inte av att stanna kvar pågrund av känslorna som jag inte trodde fortfarande fanns där. Tyvärr.

00.49 gick min räddning. Annars vet jag inte hur det skulle gått.

My little fish don't cry

Jag grät i en ducsh på ett hotell i tallin.
Mina tårar var värdeslösa, när jag stod under vattenstrålarna som ändå sköljde min kropp med vatten.
Jag har sårat det enda jag hade att såra. Mig själv.

Hur tunga fotsteg som helst, när livet ska vara som lättast.

I bet she told a million people

För 3 dagar sedan satt jag och en vän till mig, i bastun.
Vitt vin med is i plastglas, pratade om minnen i 95 graders värme.
Vi sprang tillsammans barfota nerför stentrapporna, ut på bryggan och hoppade i det iskalla vattnet. Skrikandes, skrattandes och lite smått onyktra.

En sommarkväll, som inte var särskilt speciell om man jämför med alla fester och festivaler. Men fortfarande ett sommarminne som ska bevaras. Bara för det var sådär ospeciellt härligt.

I can stay, or honey I can go?

Jag satt utmattad med kärringförskylningsröst och fixade med foton idag. Hade på upptagen på msn, eftersom jag inte ville bli störd. Då ser jag den blinkade, bekanta gula rutan på skärmen.

En vän till mig skrev, "är du upptagen?"
Jag sa att var upptagen med mina foton och skulle skriva sen.
Men får då svaret, "nej men alltså har du pojkvän nu?"

Flinade för mig själv, klickade ner rutan och kom på att jag inte har något svar på den frågan. Framtiden får visa det istället.

No one would riot for less

Imorgon kväll kommer jag sitta på berget. Titta ut över skärgården, filosofera och vara för mig själv. Precis som jag har gjort varje sommar i snart 17 år.

Det var länge sen jag var för mig själv, på riktigt. Hemma är man aldrig för sig själv, alltid någon som smsar, slår upp dörren och skriker på en om någon onödigt eller liknande.
Men de kommande dagarna är jag min egen kärlek.

Lost art of love

Det här med hatkärlek?
Mina kompisar klagar på mina telefonkonversationer, "Du är så dålig", "Jag ska slå dig" osv. Att ligga under ett rosa täcke med hundar på och kittlas, småslåss och sedan övergå till söta pussar. Är det min grej? Ja. Jag säger såhär: Hellre det än ett gulliggull par som bara pussas och lever i sin intima kärleksbubbla.

Kärlek börjar alltid med bråk, eller?

Damn regret

Morgonens sumering:
Sår på tårna, skavsår, ånger och ett antal nya blåmärken.

Gårdagens sumering:
Skratten hördes knappt för musiken var hög, bodyshots och vanliga shots, nytt folk var man än vände sig, livliga diskutioner i studsmattan & jag hittade en underbar nikonkamera osv.

Låg i en hängmatta tillsammans med kille och pratade. Tittade på stjärnorna, bestämde vilka som var våra och pratade om gemensamma vänner. Det var fint, riktigt fint.

Gick hem tillsammans med min bäste vän i 2 timmar pågrund av busstrejk. Klockan 5 imorse kom klumpen, precis innan jag skulle somna. Det som några timmar tidigare hade varit fint, var nu ånger.

The death ramps

Alla har vi någongång blivit sårade, dumpade, dissade you name it. Visserligen behandlar vi saken på helt olika sätt. Jag själv storbölar några timmar till en deppig låt, brukar bli thåström oftast. Sedan efter några timmar av stirrande in i väggen, sprids ett leende på läpparna oavsätt. Det är som kroppen har glömt vad som har hänt.

Man cyklar fort, fort nerför en backe. Ramlar, knät skrapas upp mot asfalten. Det gör ont, blöder och sedan kommer det värsta: alsolspriten som svider. Efter ett tag är det en sårskorpa på knät, som man knappt kan låta bli och om man har otur blir det ärr. Det är precis som att bli dumpad, det gör ont, svider, sårskorpa och i värsta fall ärr.

Och folk undrar varför jag tycker det är läskigt att börja gilla någon? Man ger ju sig ut på en härlig cykeltur, utan stödhjul och ibland kommer backar. Backar som är lätta att ramla i.

Like a warm summerbreeze

Satte mig ensam, vid sundbybergs tunnelbana idag.
Klockan var runt elva tiden och himlen var mörk. Fulla sommarlovs 14 åringar skriker på varandra med vodkan hårt i handen.

Jag sitter där själv, känner mig vuxen och kollar på dem som om jag vore 93 år. "När jag var ung drack vi inte 3,5or då drack vi rysk importerad vodka" tanken fick mig att småskratta. Hur patetisk jag var, som satt och tittade på mig själv för 3 år sedan och kände mig gammal.

Jag är inte vuxen, jag är en 17årig tjej med guldblont hår som sitter o filosoferar på en bänk vid tunnelbanan i brist på annat. Kändes som om jag väntade på någon, det kanske var mig själv?

But if you do then sure I´d be flattered

Jag kan sitta och titta på hur bokstäverna radas fram på dataskrämen. Medans fingarna smattar mot ett plastigt tagnetbord. Ord efter ord, mening efter mening och avslutas med punkter.

Helt meningslöst vackert.

Sitta och läsa sångtexter är det vackraste som finns ibland.

"Stop and wait a sec
When you look at me like that
My darling what did you expect?
I probably still adore you
With your hands around my neck
Or I did last time I checked"

Now it's 3 o'clock time it takes for you to talk

Klockan var runt två, tunnelbanan stannade ej vid vreten. Fingrarna höll nervöst på med guldhjärtat som hänger runt min hals, dag ut och dag in. Fingrarna var ensamma igen. Var också mitt hjärta det igen?

Ipoden spelade de låtar jag ville höra fast den var på shuffle.
Jag luktade gott men inte mig själv.

Det var en underlig samt underbar natt. punkt.

Cut a big fat giant hole to fill with gold and light

Jag tänker oavbrutet.
Nu pratar jag inte om ett vanligt nallepuh "tänktänk".
Jag pratar om något jag är rädd för. Något jag vill gömma mig för under täcket. Inget monster, utan känslor.

Hej jag är rädd för mina egna känslor.
Hej jag tror att jag kommer såra någon.
Hej jag vill ligga kvar under täcket, fast ändå inte.
Fast jag kanske borde det? För hans skull.

Hold you in

Rösten försvinner gång på gång under låtarna. Jag står tillsammans men 18000 andra och beundrar. Beundrar ett av världens bästa liveband på scen, bara några meter framför mig.

När jag kommer på mig själv höra gitarrtonerna till Everlong rann tårar. Glädjetårar och jag glömde totalt bort att jag stod intryckt mot ett stängsel, hade ont i händer och fötter.

Det enda jag kände var musiken och 100% lycka.

Foo fighters.

I don't wanna hurt you again

Idag sa en fin vän till mig: Du är dum, riktigt jävla pantad.
Det känns i hela kroppen, varenda kroppsdel tar åt sig.
Finns inte en enda del av mig som inte ångrar sig lite.

Vart är jag på väg? Hur ser min karta ut för dagen?
Jag ska gå upp i parken nu, funderar och bråka med mitt eget hjärta. Så som jag gjort precis tusen gånger innan.
För jag har varit dum, riktigt jävla pantad.

Sommarlov

Onsdagskvällen spenderades på söder, i tantolunden.
Jag sprang omkring med världens största leende och ballongklänning. Fulla, härliga människor sjöng tillsammans Gyllene tider - kung av sand och I'm yours.

Det var varmt och jag satt där på marken med en fin hatt på huvudet. I några timmar kände jag 110% lycka i hela kroppen, antar att det var en blandning av vinet och roligt folk.

Wonderwall

Jag stod mitt i folkmassan, tittade och beundrade.
Min blick fastnade på en trästol och personen som satt på den.
- Hej, du vet att det där fräter elin?
- Va, vaddå?
Jag tittade ner och såg ett hjärta i neonfärg målat i urringningen.

Jag fick panik, tanken av att det fräter sönder min hud för varje sekund jag stod kvar med honom gjorde det svårt att stå kvar. Men jag stod kvar. Tittade på det neonfärgade hjärtat, på honom och log.

Känslan i magen var tillbaka..

I don't like you

Har ni någongång känt att ni behöver prata?
Att gråta ut, böla och ha någon som får en att le igen.

Så kände jag idag, tårarna brände innan för ögonen.
Jag kände att jag behövde prata, flera fanns där för att lyssna.
Men inga ord kom ut, det var stopp.

Jag är trött på att hålla allt inne, trött på att vara svår.

Lejonhjärta

Tårarna som rann odiskret ner för mina kinder på tunnelbanan idag betydde något. De betydde allt egentligen. På senaste tiden har jag levt i en bubbla. En bubbla som varit bekvämligheternas bekvämlighet i mina ögon, kanske inte i andras.

Idag sprack bubblan och det kan varit därför jag grät. Kroppen reagerar tillslut på all skit, allting som bara händer som man inte hinner tänka på. Jag ska sluta lura mig själv, en gång för alla.

"På tisdag ska jag flytta ut ur mig själv" Snook - Lejonhjärta

Fan, det skulle vart du

Världens lyckligaste tjej bröt ihop på tunnelbanan idag. Det var jag. Jag som grät och torkade tårarna i adidaströjan.
Folk stirrade, Ebba grön - die mauer högt i hörlurarna och till med den tjocka turken på sätet mitt i mot frågade snällt hur det var.

Vad ska jag göra? gråta? ångra allt? försöka prata med han?
Kan inte fortsätta storgråta på mörby tåget..

Too much to ask

I fredags framför badrumsspegeln, stod jag.
Världens bästa, fin var jag också och riktigt pepp.

Nu är det söndags ångest i allra högsta grad.
Allting är på botten och jag vill bara ligga i sängen tills allt är bra igen. Men det kan jag inte göra heller, för det är för varmt i mitt rum.

How did it end up like this?

En onykter kväll på söder, för mycket dricka och förvirring.
Inom loppet av 4 timmar var allt inte som vanligt längre.
Och jag blir så trött på mig själv.

Jag älskar, på riktigt!

Jag är glad, iskall och riktigt glad.
Inlindad i ett blått överkast, i en park.
Solnedgång och mörblå ballonger på himlen.

Tillsammans med vänner och jag skrattar.
Trivs som aldrig förr och jag lever.
Inte nog med att jag lever, utan jag älskar också.

Har aldrig uppskattat mina vänner så mycket som nu.
Jag har dem att tacka för mitt leende.
Och jag älskar dem mer än allt!

Don't you wanna be relevant ohno

Vädret ändras lika snabbt som mitt humör.
Fattar inte ens varför jag klagar på livet idag,

går en timme i skolan, underbara kompisar och fjärilar i magen. Och fortfarade kommer de där nedstämda tankarna när jag gick hem i regnet. Men nu två timmar senare lyser solen och mitt humör är glatt.

No longer for me

Satt själv på en busshållplats inatt vid 2 tiden.
Mobilen tjöt var tionde sekund för batterierna var slut.
Satte på the kooks - one last time.

Det var så fint, tillochmed vattenpölarna och leran på ballerinaskorna. Önskade att en person satt brevid mig och göra det hela ännu finare. Men det var tomt.

Didn't realize its dangerous eyes

Idag var det jag och mina röda kinder.

Tillsammans med en kamera och min bästa vän

lyckades jag bli av med känslan i magen.

Please open her dark heart

"Took me by surprise
That I just didn't see
She had her dark past, her broken heart
And she wants it loved"

Jag har länge varit fast, fast vid att komma tillbaka till en person. Jag glömmer han tolalt sålänge jag har ögonen öppna för någon annan. Sen när det är tomt, då kommer han.

Precis som när jag var liten och var rädd för spöken under sängen.
På dagen är det tryggt och inga spöken fanns, men på kvällen när jag låg ensam i min säng. Då kom dom.

Fast dem bara fanns på låstsas satte de spår i mig. Nattlampa i flera år. Är det såhär de ska sluta? Att jag behöver en nattlampa för att inte gå tillbaka till elaka söta killen?

1 2 3 4, tell me that you love me more

Vad gör man när man är fast på fel ställe?
Ett ställe där magen vrider sig och tankarna blir för många.
För många, för mycket och allt känns bara riktigt kasst.

Jag går med ett leende upp för trappan på 5de våningen, sätter i nyckeln i låset. Vrider om och helt plötsligt känns allt sådär jobbigt igen. Då ekar frågan i huvudet. Vad gör man då?

Heart on my sleeve, not where it should be

Guldiga hår hänger ner över min axlar.
Jag snurrar runt, runt i en röd prickig klänning.
Barfota fötter känner det fuktiga gräset mellan tårna.

Jag fortsätter snurra tills det känns i hela magen.
Faller ner på gräset, skrattar och ligger kvar.
Blicken fäster sig på hilmen som fortfarande snurrar.

Det är vad jag längtar efter för tillfället.

The pretender

06,30 alarmet på mobilen har gått på snooze ett flertal gånger redan.
Ordet le står stort på hela skärmen när jag öppnar mobilen.

Jag har själv ställt in det. Vet inte om det är hopp om en bra dag eller bara ett lustigt försök att bli morgonpigg någon gång i framtiden.

Stars of CCTV

En kall stockholmskväll, gungorna i parken är det vackraste som finns för den stunden. Det luktar blommor och vår.
Fast kylan får en att frysa som en vinternatt.

Fast jag är varm ändå, för jag är lycklig inuti.
Jag sitter i den vackraste gungan i världen, ler med ett fruset leende.
Och jag mår perfekt. Hoppas det är fler som mår som jag gör.

Flyg du lilla fjäril, flyg

I sommar är jag jordgubbsförsäljare i hopp om
pengar till en Englandresa och mosa ner fötterna i sanden.
Det är inte ens fin sand där, men i mina ögon är det fint.

Jag vill sitta där med min bästa vän, visa henne min dröm.
Visa henne alla gator, låta henne höra historierna och bara le.

Break out

En spricka i armen och en i hjärtat.
Helgen, den omtalade helgen.

Jag grät som en flodhäst pågrund av en spricka i armen.
Jag somnade full och drömde världens finaste dröm.
Drömmar om leenden och hålla handen.

Drömmen var precis som på riktigt.
Varända sekund kändes på riktigt.
Jag gillar någon, på riktigt.

But don't look back in anger

Fina fina oasis låtar på ipoden på högvolym.
Solglasögon, guldigt hår som blänker i solen.
Jag mår bra när blickar dras mot mig.
Det är nu jag är som bäst, när jag är supersuper.

Vad är jag? Jo en vanlig tjej.
Men i solens sken är jag världens bästa tjej.

Jag samlar drömmar i fickan

Jag har en dröm att stå vid en busshållplats.
Lyssna på svenska låtar och tänka tillbaka på Stockholm.
Tänka tillbaka på Sverige i huvudtaget och le.

Att inte vara kvar här, att ha fått känna känslan att bara ta steget.
Packa alla ägodelar, minnen och aldrig komma hem.

Utan nästa gång man kommer till Sverige, då är det inte mitt hem längre. Då är mitt hem England och Sverige är mitt minne.

In the heat of the morning

På tunnelbanan imorse satt jag själv och forskade i min egen hjärna.
Tänkte tillbaka på den där decemberkvällen.
Kommer precis ihåg hur det kändes när han la armen runt om mig för första gången. Kände inte fjärilar i magen utan i hela kroppen.
Jag hade hela jävla fjärilshuset från Hagaparken inombords.

Mitt upp i alla dom härliga tankarna på tunnelbanan sätter sig en gammal turk mitt imot mig. Det stinker russin och nötter om mannen och jag tittar upp på han.
Till svar får jag ett hån flin och han fortsatte lukta russin yttligare 3 stationer.

If Jesus rode in on a camel today

Detta är en ny hemlig blogg, som ska visas för världen.
En hemlighet som är offentlig? Hur går det ihop?

De flesta brukar skriva om hemliga killar som kallas "mr x".
Jag skriver om mitt egentligen ohemliga liv.
My life behind the scenes.

Jag spenderar mina hemska dagar i fönstret där jag bor.
Gärna med ipoden och ruffsar ständigt till mitt guldblonda hår.
Jag är Stockholms svar på guldlock och här börjar min resa för er.