The funeral

Ett glas av vattenmelon vodka blandat med fruksoda höll jag hårt i handen. Drack mer testomer vi pratade. Hans leende, små blyga ord och gemenskapen kvävde i halsen.

Hela tiden tänkte jag på den nya kärleken, allt jag kunde förstört om jag stått kvar där i fullmånen i en trädgård tillsammans med honom. Chockad över mig själv. Hur vuxet jag tänkte för engångs skull.

Vi pratade i särket en timma, känslan i magen, den pirrande känslan som jag längtat efter så många gånger när jag inte haft honom nära. Fast jag stod imot känslan och varenda partilkel i min kropp som bara vill krama honom. Jag gick till bussen, klarade inte av att stanna kvar pågrund av känslorna som jag inte trodde fortfarande fanns där. Tyvärr.

00.49 gick min räddning. Annars vet jag inte hur det skulle gått.