The death ramps

Alla har vi någongång blivit sårade, dumpade, dissade you name it. Visserligen behandlar vi saken på helt olika sätt. Jag själv storbölar några timmar till en deppig låt, brukar bli thåström oftast. Sedan efter några timmar av stirrande in i väggen, sprids ett leende på läpparna oavsätt. Det är som kroppen har glömt vad som har hänt.

Man cyklar fort, fort nerför en backe. Ramlar, knät skrapas upp mot asfalten. Det gör ont, blöder och sedan kommer det värsta: alsolspriten som svider. Efter ett tag är det en sårskorpa på knät, som man knappt kan låta bli och om man har otur blir det ärr. Det är precis som att bli dumpad, det gör ont, svider, sårskorpa och i värsta fall ärr.

Och folk undrar varför jag tycker det är läskigt att börja gilla någon? Man ger ju sig ut på en härlig cykeltur, utan stödhjul och ibland kommer backar. Backar som är lätta att ramla i.