Mina knän sved, efter fallet i backen. Satt och lutate mig emot en stenpelare i mörkret. Senast jag satt lutat mot den där stenpelaren var jag inte själv. Jag hade fjärilar i magen och log.
Men jag var ensam nu.
En vän kom fram till mig och pratade. Jag berättade om hur ont det gjorde. Inte värken i knäna. Utan värken i hela mig. Hon tog min hand och sa jag hoppas verkligen att de funkar nu Elin. Du behöver det och du är värd det mer än någon annan person.
Jag blev rörd. Tårarna rann ner för mina kinder. Det var lycka. Oavsätt om allt går åt helvete så har jag en rikigt vän. Tack.
söndag 17 augusti 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar